Reflektioner över 2016 och mandatperioden 2013–2017

 

När jag nu ser tillbaka på 2016 och politiken i Sametinget så är det med ett visst mått av besvikelse. Dock finns det några ljusglimtar att ta fasta på men också några som är värt att reflektera över.

 

Det positiva som hänt och som kan betecknas som en världshistorisk händelse var när Gällivares tingsrätts dom i Girjasmålet kom den 3 februari 2016.

 

För första gången har en svensk domstol gett, i det här fallet, samer bättre rätt än svenska staten att upplåta småvilts jakt och fiske inom Girjas samebyområde.

 

Domen är baserat på ”långvarigt bruk” av samer, alltså inte specifikt nuvarande samebymedlemmar i Girjas, vilket innebär att långvarigt bruk är giltigt på varenda torva ovan odlingsgränsen, renbetesfjällen och inom skogssamebyområden.

 

Domen är dessutom baserat på folkrätten och det faktum att samer är erkända som folk i Regeringsformen. Domen är överklagad och Hovrättsförhandlingarna startar först den 7 november 2017.

 

En annan fråga som jag bedömer vara den fråga som är av avgörande betydelse för utvecklingen av samiska förhållanden i Sverige är den lagstiftning som påverkar varje samisk individ, men på olika sätt. En del samer påverkas positivt men för andra medför den uteslutning, nämligen rennäringslagstiftningen.

 

Arbetet med att förändra detta förhållande har pågått så länge som Sametinget funnits, men ännu har ingen förändring skett.

 

Senaste försöket gjordes 2016 när resterna av sametingets styrelse skulle tillsätta en expertgrupp på tre personer med Eivind Torp som juridisk sekreterare för att ta fram en sammanhållen samepolitik.

 

Expertgruppen blev aldrig tillsatt på grund av att de från styrelsen avhoppade partierna inte tillsatte den ledamot de hade rätt att utse. Eivind Torp har dock ensam arbetat med frågan och varit på plats vid varje plenum under året för samråd med de politiska partierna.

 

Till plenum i Trondheim i februari 2017 är det tänkt att han ska presentera ett färdigt förslag med motiveringar.

 

I ljuset av detta är det ett par händelser man kan tycka är märkliga med tanke på att Eivind Torps uppdrag.

 

Det första är när Samelandspartiet, Vuovdega-Skogssamerna och Guovssonásti, som i Lycksele i oktober 2015 hoppade av från Sametingets styrelse, lämnade in en skrivelse till staten i vilken de begärde att regeringen ska ta fram den framtida samepolitiken. De vill alltså inte samarbeta med Sametinget i den här frågan utan överlämnar detta ansvar till regeringen.

 

Det andra är när resterna av Sametingets styrelse vid sitt möte med regeringen i december 2016 gjorde samma sak som de från styrelsen avhoppade partierna. De har för sin del krävt, av regeringen, att alla samer ska ha avgiftsfri jakt och avgiftsfritt fiske och lämnade därmed Eivind Torps utredning därhän.

 

De bryr sig alltså inte om att vänta på att Eivind Torps arbete med ska bli klart till plenum i februari 2017 för att se vad den utredningen innehåller. 2

 

Om Regeringen går på den här linjen, vilket jag inte tror, skulle det i praktiken innebära att man ifrån bördsrätten (renskötselrätten) selekterar ut jakt- och fiskerätten till förmån för några få samer och lämnar kvar dem som inte jagar och fiskar, dragna vid näsan.

 

Dessutom skulle det få till följd att Folket samernas civilrättsliga bördsrätt delas in i ytterligare en kategori.

 

Den entydiga och samordnade strategi som man skulle kunna tro var tanken när styrelsen beslutade om den framtida samepolitiken har nu spruckit och övergetts genom att båda blocken nu kör separata race på så sätt att de var för sig begär att regeringen ska ta fram just den framtida samepolitiken.

 

Efter det att Sametinget på hösten 2009 avvisade ”Ds2009:40, Vissa samepolitiska frågor” meddelade Regeringen att de låter arbetet med Ds 2009:40 vila i väntan på att Sametinget lämnar förslag på framtidens samepolitik. De väntar fortfarande på ett förslag.

 

Sametinget har inte tagit fasta på detta och verkar inte heller förstå vad självbestämmande egentligen innebär när man överger möjligheterna som en samordnad och entydig strategi kan leda till och i stället för att agera som jämbördig part väljer underordning och vill att regeringen och inte Sametinget ska arbeta med samefrågor.

 

Man kanske tror att man vinner bättre framgång var för sig än om man agerar utifrån en samordnad strategi. I så fall håller jag inte med.

 

Frågan är hur ska Sametingets självbestämmande och trovärdighet uppfattas nu när båda blocken i Sametinget går till regeringen och kräver att den ska ta fram just – den framtida samepolitiken och inte Sametinget.

 

När den senaste mandatperioden inleddes 2013 hade jag förväntningar på förändringar i samepolitiken. För första gången bestod majoritetsblocket – 19 mandat i plenum – av ledamöter som inte kom direkt från renskötarleden och styrelseordföranden kom från Jakt o Fiske.

 

För att majoriteten skulle få så stort inflytande som möjligt i nämnder och styrelser och på så sätt åstadkomma förändringar ingick Álbmut i en valteknisk samverkan med Jakt o Fiske.

 

Dock lät utvecklingen vänta på sig, inget hände. Anledningen var, enligt uppgift, att Styrelsen prioriterade samarbete med renskötarpartierna och för att tillmötesgå den kritik på oförmågan att hålla sams i Sametinget som framförts från olika håll.

 

Om alla ska vara sams är det alltid någon part som måste underordna sig och resultatet av det prioriterade samarbetet sågs i Lycksele i oktober 2015 då renskötarpartierna hoppade av styrelsen och slutade att samarbeta.

 

I Sametingets budget ingår främjandet av rennäringen på ca. 108 miljoner kronor. Rennäringsfrågor hanteras och administreras av Sametinget. Vid varje plenum under 2016 har dessa partier anklagat resterna av Sametingets styrelse för att missköta rennäringsfrågor utan att på någon punkt kunnat precisera vad som har misskötts.

 

Hade jag varit kvar i renskötseln skulle jag uppleva det som ett svek mot rennäringen när dessa tre partier som säger sig stå renskötseln nära nu avsagt sig inflytande över renskötselfrågor genom att hoppa av från Sametingets styrelse.

Vilket syfte som låg bakom avhoppet kan man bara spekulera i. Var det ett försök att få hela styrelsen att avgå och ändra på majoriteten i plenum så att de själva skulle återfå makten så har man

misslyckats. Vad detta kommer att kosta för olika partier vet vi heller inget om förrän efter Sametingsvalet i maj 2017.

 

Senaste exemplet på hur resterna av Sametingets styrelse agerar är turerna kring kansliets inbjudan till den grupp som är utsedd av sametingspartier att arbetat med en eventuell sanningskommission. Den gruppen har blivit inbjuden till en utvärdering av en eventuell framtida sanningskommission den 18 januari 2017 på Sametingets kansli i Kiruna.

 

Så långt kan man tycka att det är korrekt, men i samma inbjudan ges tillfälle till information om Nordisk Samekonvention anordnat av regeringskansliet som hålls dagen efter den 19 januari.

 

Sametingets politiska partier har arbetat med Konventionen över tio år och när nu den ska skrivas under av de tre nordiska länderna och kommer upp på plenum i Trondheim i februari 2017 för att antas av de tre nordiska Sametingen så blir de partier utanför Sametingets styrelse inte inbjudna att ta del av informationen utan den går i stället till gruppen som arbetar med en eventuell framtida sanningskommission.

 

Det stannar inte med detta utan nästa inbjudan kommer från Kulturdepartementet. Det är en inbjudan till samrådsmöte om förutsättningarna för att införa en konsultationsordning i samepolitiska frågor den 18 januari i Sametingets lokaler också i Kiruna. Konsultationsordningen är en avgörande fråga för Sametingets möjligheter att ha en effektiv kommunikation med staten och andra aktörer i principiella och viktiga frågor.

 

Denna gång kommer inbjudan från Kulturdepartementet men den går till samma grupp som arbetar med utvärdering av en framtida sanningskommission. De politiska partier som inte sitter i styrelsen får ingen inbjudan denna gången heller och kan således inte vara med och påverka innehållet i konsultationsordningen.

 

Alla som sitter i arbetsgruppen för den eventuella framtida sanningskommissionen är inte partiledare eller sametingsledamöter. I ljuset av detta är det märkligt att inbjudan går till dem och inte till de politiska partierna som driver ljust de frågorna. Till saken hör att Kulturdepartementet överväger att omarbeta Bertil Bengtssons utredning till en departementspromemoria dvs. en lagstadgad konsultationsordning.

 

Ytterst är det en demokratifråga och inte särskilt respektfullt mot partierna i Sametinget. Varken Sametingets styrelse eller Kulturdepartementet har mandat att bestämma över vem eller vilka personer i ett parti, tex. Álbmut, som ska delges information om, i detta fall, Nordisk Samekonvention eller inbjudas till samråd om lagstadgad konsultationsordning.

 

Det är förbehållet respektive parti att avgöra vem eller vilka personer man väljer att ge uppdrag att delta i möten och andra förrättningar inte Sametingets styrelse. Därför ska alla inbjudningar formellt gå till de politiska partierna och ingenting annat.

 

Med detta tillfälle är det andra gången resterna av den sittande styrelsen nedprioriterar demokratin till förmån för pengar. Förra gången detta hände var när styrelsen försökte att begränsa plenumdagarna vid Sametingets plenum i Skellefteå i oktober 2016 genom att omvandla förhandlingsdagar till resdagar för ledamöterna.

Nu blev det inte så den gången för ett rakryggat presidium satte stopp för detta. Det är nämligen Sametingets presidium som ensamt beslutar om hur många dagar plenum ska vara.

När nu mandatperioden snart slutar är Sametinget mer splittrat än någonsin och det har inte blivit mindre efter de senaste turerna. I stället för att utnyttja den potential som ett enhetligt och

 

samordnat Sameting ger möjligheter till går man var för sig till regeringen och ber dem driva samepolitik.

 

Nu när även resterna av Sametingets styrelse, som dock har 19 mandat i plenum, verkar tycka att Sametinget som institution, inte är rätt forum för att driva samepolitik passar det bra att citera På spåret i svt 1 ”Vart är vi på väg”

 

Några avgörande förändringar i förhållanden för samer lyser fortfarande med sin frånvaro. Men det går inte längre att säga att det finns oprövade kort när valet av Sametingets styrelseordförande kommer på tal.

 

Sametingsvalet 2017 blir intressant att följa på många sätt. Det är ovisst hur väjarna kommer att reagera på uteblivna resultat och avhoppade partier. Något som spär på ovissheten och ökar splittringen är att Samelandspartiet har ifrågasatt alla samers etnicitet och överklagat hela Sametingets preliminära röstlängd.

 

Även om Álbmut har haft valteknisk samverkan med Jakt o Fiske har informationen från samarbetspartnern, om utvecklingen av samepolitiken, varit minst sagt skral för att inte säga obefintlig. Det mesta av den information jag behövt har jag skaffat på annat håll. Däremot har mycket av informationen kommit från Sameradion och jag hoppas att de fortsätter med detta för de behövs om man ska få reda på något om vad som händer i Sametinget.

 

GOTT NYTT ÅR!

 

/Lars-Paul